Network Menu

Första veckan i det nya landet

Mis Bruneibetraktelse del II

Text: Mi Karlsson Bergkvist, SWEA Global

Här fortsätter Globalmedlemmen Mi Karlsson Bergkvist sina reflexioner över hur det är att flytta från Ningbo i Kina till Brunei.

Läs Mis andra Bruneibetraktelser


En blomma i Brunei; Foto: Lesley Mansell

En blomma i Brunei; Foto: Lesley Mansell

När planet går ner kan vi se oljeriggarna i havet; de som är källan till Bruneis och snart även vår inkomst. De ligger där i det klarblå vattnet som små eldsprutande havsdrakar och ser små och oansenliga ut på avstånd, men som är monster om man kommer nära.

Det är en egendomlig känsla att flytta med flygplan och att färden går från ett annat land än Sverige. Vi har upplevt det en gång tidigare när vi flyttade från Australien till Singapore. Känslan av att vara på semester finns där. Man packar väskorna, beger sig till flygplatsen, checkar in och sedan är man på väg. Men någonstans i periferin är också hela ens bohag och övriga livstillhörigheter på resande fot i en container på väg till samma destination som flyget. Uppbrottet är oåterkalleligt. Det här är inte en semesterresa som tar slut om ett par veckor.

För första gången flyttar vi till ett ställe där vi redan har vänner. Sally och Ivan Moore med döttrarna Soraya och Tiana finn på Bruneis flygplats, ivrigt väntande på oss med glada tillrop och en välkomstmiddag senare på kvällen. Ivan var rektor för sonen Simons skola i Ningbo samt Soraya och Simon var klasskamrater i fem år. Ivan är nu rektor för en av de lokala skolorna i Brunei.

När vi kommer ut från flygplatsbyggnaden slår dofterna av tropikerna emot oss. Den sötaktiga lukten av frukter och frodig, tät djungelgrönska som ger avtryck i den fuktiga hettan. Vi älskar det, men vet att vi nu måste anpassa promenadhastigheten och utetillvaron till klimatet för att inte försmäkta i värmen. På kvällen äter vi en god middag hos Sally och Ivan och stämmer av allt som har hänt under de månader som vi inte har träffats. De berättar om det positiva och även alla de stolligheter som de stött på under sin tid här. Vi framför hälsningar från våra gemensamma bekanta i Ningbo och berättar om våra förberedelser inför flytten.

Dagen därpå tar Ivan och Sally med oss till en biluthyrare som de själva använt innan de köpte egna bilar. Brunei är ett billand. Alla har en bil och statistiken säger att varje bruneisk familj har tre fordon. Vi går i eftermiddagshettan och lyssnar till en försäljare som visar oss olika hyralternativ medan Ivan kontaktar deras försäljare för att få ett bra pris.

Den här då? säger sonen Simon och pekar på en Suzuki Vitara. Den ser väl bra ut.

Sally och Ivan Moore: Foto: Privat

Sally och Ivan Moore: Foto: Privat

Han vill gärna välja en bil som ser i alla fall lite tuff ut och vi bestämmer oss för att ta den han föreslagit. Ivan avslutar prischatten, vi gör pappersexercisen och maken Lars sätter sig bakom ratten i den högerstyrda bilen. Trots att det var många år sedan vi bodde i Australien, sitter vänstersideskörningen i förvånansvärt bra. Vi följer efter familjen Moore till Bandar, den lilla citykärnan, där de visar oss var man kan skaffa telefonkort. Vi tänker på hur mycket enklare det är nar man får hjälp med att lösa de nödvändigheterna.

Vi kliver in i butiken där ett antal försäljare glider omkring i väntan på kunder. Bruneierna är vänliga, avslappnade och personliga i sitt tilltal. Det finns en otvungenhet i samvaron, det märker vi redan. Alla talar engelska och även om accenten strakt påminner om Singlish (singaporeengelska), så kan vi på det hela taget prata med varandra. Den unge expediten försöker på ett sävligt manér sälja in extratjänster och paket med ett specialpris på en iPhone, eller kanske en Samsung. Vilken telefon skulle vi tycka vara mest lämplig för våra behov?

När vi väl fått våra nya telefonkort, utan vare sig extra tjänster eller telefonpaket, visar Sally och Ivan oss hur vi ska ladda ner WAZE. Utan den är det svårt att klara sig i Brunei, försäkrar de. WAZE är en navigations-APP, och med den kommer vi att hitta fram till alla de ställen som vi vill komma till. Familjen Moore vinkar sedan hej då för att åka vidare. Lars sätter sig bakom ratten på vår lilla jeepliknande bil och jag fattar telefonen och lägger in vår första destination i WAZE, Lars nya arbetsplats. Till vår stora glädje visar det sig att det är min gamla kollega, Johanna Hermann Lundberg, som är speakerröst. (Johanna ”är” även Fröken Ur, Nummerupplysningen och Skatteverket, för att nämna några.)

Näsapa Proboscis; Foto: Lesley Mansell

Näsapa Proboscis; Foto: Lesley Mansell

Vi bor i djungeln, konstaterar vi medan Johanna anger avfarter och avståndstal på färden. Det är helt öde när vi kommer fram till Lars arbetsplats. Det är söndag eftermiddag. Lugnet råder. Vi hör fågelsång och slås av att i Brunei finns det faktiskt fåglar. I Kina fanns det inga fåglar, annat än på restaurangmenyerna. Vi står på området och lyssnar till stillheten, njuter av den friska luften och värmen, som sakta håller på att avklinga. Sedan åker vi vidare till Simons skola ett stycke därifrån, International School of Jerudong (JIS). Skolområdet är vidsträckt med en mängd låga byggnader. Vi står på vägen ovanför skolan och tittar ner på de orangegula husen i dalen. Imorgon ska vi återvänta. Då är det Simons första dag i den nya skolan. Det finns ingen skolbuss och Sally och Ivan har förvarnat om att hämtning och lämning av de tolvhundra eleverna på JIS är ett kaos. Samtliga börjar och slutar samtidigt (7:30-15:00), om de inte har extraaktiviteter på eftermiddagarna.

Då vi anländer morgonen därpå förstår vi vad de menar. Gårdagens fridfullhet är oändligt långt borta. Bilkön börjar ute på vägen, långt borta från skolans grindar och bilarna ringlar fram i ett aldrig sinande flöte. Ett tjugotal trafikdirigerare i uniform och vita handskar finns strategiskt utposterade längst vägen. Det finns två parkeringsplatser, en för junior och middle school och en för upper years. Antingen stannar bilarna här och släpper av sina telningar, eller så köar man för att åka fram till drop off-zonen. Här står en mängd annan trakfikpersonal som öppnar och stänger bildörrarna för att eleverna ska kliva ur. Trottoaren vid drop off-zonen har tak, men det är ett mellanrum mellan taket och bilarna. En morgon senare i veckan så regnar det.

Titta, säger Simon och pekar. Trafikvakterna har paraplyer.

Vi trycker näsorna mot rutorna alla tre för att verkligen befästa det vi ser. Varje bildörrsöppnare är denna regniga morgon utrustade med ett paraply. Innan det att de öppnar bildörren, ser de noggrant till att paraplyet ska skydda den utklivande eleven och eskortera honom eller henne den dryga metern mellan bilen och taket ovanför trottoaren. Lars och jag ser på varandra och skakar på huvudet.

När vi gick i skolan, förklarar vi och vet att vi låter som om vi talar om stenåldern, så cyklade vi till skolan oavsett väder (och vi bodde i en skokartong under motorvägen också!). I ur och skur. Det var ingen som följde med oss och höll upp några paraplyer för att vi skulle slippa bli blöta.

Vi har försökt att göra vårt bästa för att inpränta i Simon att det fungerar olika i olika länder. Ja, som sagt.

Veckan går. Simon introduceras i det brittiska curriculum som nu är hans studiemetod, en stor skillnad mot det IB-program han är van vid. Han blir placerad i sitt hus, Argus, och lär känna sin house master och sin tutor, som han träffar varje morgon och som kan svara på allehanda frågor. De fungerar som sammanhållande länk, och de olika husen är en slags fadderverksamhet och ger yngre och äldre, gamla och nya elever, en samhörighet. Bland annat anordnas dragkamp (”tug of war”) och Simon kommer glädjestrålande hem och berättar hur de olika husen har tävlat mot varandra i dragkamp och allehanda sporter. Lars installerar sig i sitt nya kontor och börjar lära känna sina nya kollegor och rutinerna på jobbet. Första veckan förflyter till belåtenhet.

Orkidé; Foto: Lesley Mansell

Orkidé; Foto: Lesley Mansell

På helgen möter vi Sally och Ivan, Soraya och Tiana, och ett par av Ivans internationella arbetskamrater på en av Bruneis stränder. Det är eftermiddag och det är många människor på stranden. På vägen dit stannar vid ett försäljningsstånd.

Ni måste prova den här kokosnötsdrinken, säger Sally. Den är enastående!

Den unga kvinnan ler mot Sally och vi förstår att familjen Moore redan blivit stamkunder. Kvinnan börjar med van hand att fylla blendern med ingredienser till våra drinkar. Innehållet fördelas sedan mellan glasen, som toppas med en stor glasskula innan locken stängs och de åtråvärda inköpen stoppas i påsar. Därefter åker vi ner på stranden. Lars och jag överväger att parkera bilen på parkeringsplatsen under några skyddande träd, men de flesta andra med bilar av jeepkaraktär kör ner på stranden och vi bestämmer oss för att göra desamma. Vår lilla Suzuki ska vara fyrhjuldriven så det bör inte vara några problem.

Jag kör och följer efter familjen Moore och deras stora Mitsubishi Pajero som har kajaken ordentligt fastsurrad på taket. Jag kör efter dem. Och det går fint. Sanden vid strandkanten är hård och fast. Ivan kör nästan så att vågtungorna touchar däcken. Jag kör en smula länge upp mot land till. Ivan kör ett stycke och vänder sedan Pajeron när han hittat ett lämpligt ställe.

Vilken tur att vi kör en bil med fyrhjulsdrift, säger Simon. Det var ett bra val. Det här går ju jättebra!

Ja, säg inte för mycket bara, säger Lars.

Och det är då det händer. Jag svänger runt bilen för att kunna ställa mig bredvid Ivan och när jag rätar ut ratten igen är det stopp. Däcken spinner i den lösa sanden och hur försiktigt jag än försöker gasa för att få oss ur de alltmer djupa sandgroparna, är det kört. För mitt inre kan jag se bilden framför mig av gamla Disneyfilmer där figurerna torrspringer i luften utan att komma någonstans. Jag känner mig verkligen som en Scooby-Doo.

Snäckor på stranden; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Snäckor på stranden; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Ivan och de andra kommer och hjälper till. Kajakbandet är för tunt för bärgning. Vi petar in grenar och brädor under hjulen för att ge dem bättre fäste. Vi puttar och baxar, men ingenting hjälper. Då glider det upp en stor Toyota Land Cruiser bredvid oss och en benig bruneisks man kliver ut. Han är väderbiten, har en cigarett löst hängande i mungipan och tittar på oss genom ett par mörka glasögon.

Behöver ni hjälp?

Utan att vänta på svar, hasar han sävligt iväg i sina flipflops, öppnar bakdörren på bilen och tar fram en sliten bogserlina. Med van hand fäster han den i sin dragkrok och sedan i vår lilla Suzuki. Han släpar sig tillbaka, klättrar upp i förarsätet och efter en lätt tryckning på gasen, så är vi loss ur sanden.

Bruneiern vinkar och kör vidare längst stranden. Vi förstår att det inte var första gången, och säkert inte heller den sista, som han hjälpt oerfarna bilförare att komma loss. Själva sätter vi oss på stranden och njuter av våra kokosnötsdrinkar medan vi lyssnar till ljudet av vågorna. Trots missödet med bilen är vi alla tillreds med den första vecka i Brunei och är glada över att ha så goda vänner som familjen Moore.


Bildgallerier

OBS! För att se en bild i sin helhet, klicka på bilden. För att se hela galleriet, klicka på en bild och använd pilarna (< och >) för att bläddra mellan bilderna.

 Simons skola

Vid stranden (Tutong Beach)