Network Menu

Mis betraktelser: Från Brunei till Abu Dhabi

Om att flytta från de grönskande tropikerna till den Arabiska öknen

Text: Mi Karlsson Bergkvist, SWEA Mellanöstern

Här fortsätter Mi Karlsson Bergkvist sina reflexioner över hur det är att flytta mellan olika världsdelar.

Läs Mis andra betraktelser

En strand i Brunei; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

En av de många stränderna i Brunei

För att skriva den här artikeln gick jag tillbaka till det jag skrev om flytten från Kina till Brunei för ett och ett halvt år sedan. Vilka lärdomar skulle jag få med mig och på vilket sätt skulle tiden i det nya landet Brunei komma att sätta prägel på mig?

Brunei införde sharialagar så sent som 2014 men som ickemuslim blir man inte på något sätt pådyvlad islamistiska tankegångar. Däremot satte religionen ändå prägel på vardagslivet på flera sätt. Det var moskéer överallt och för muslimerna är det obligatoriskt att gå till fredagsbön. Vi vande oss vid böneutropen och tanken är att man alltid ska kunna höra ett böneutrop vart man än befinner sig i Brunei. Under fredagsbönen stänger samtliga affärer och restauranger. Vi flyttar nu från ett muslimskt land till ett annat, från Brunei till Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten och kan framöver jämföra religionens prägel på det dagliga livet.

I Brunei kunde vi köpa fläskkött på de undangömda Non-Halal sektionsdelarna som fanns på de större mataffärerna. Att göra en rosmarinmarinerad fläskfilé eller att få mumsa både tjocka och tunna revbensspjäll, var inga problem. Med alkoholen var det dock svårare och vi fick noggrant planera våra vin- och spritinköp. I Brunei är alkoholförsäljning strängeligen förbjudet och inte ens på det sjustjärniga hotellet The Empire kunde man officiellt avnjuta en champagnecocktail eller någon annan drink. Däremot var vi medlemmar i Royal Brunei Yacht Club. Vårt kunnande om båtar och segling är synnerligen begränsat, och vi kan i bästa fall skilja en motorbåt från en segelbåt, det vill säga, om den senare är riggad fullt ut så att man tydligt ser seglen. Utlänningarna sökte sig dock till yachtklubben av den enkla anledningen att ett medlemskap också innebar BYO; att man kunde ta med eget vin och öl till restaurangen. Eftersom det var en privat klubb hade Brunei nådigt tillåtit detta lilla kryphål till synd.

Ville vi ha vin att ta med till ”Jåtis” (yacht cluben) eller dricka ett glas hemma, fick vi åka på en vad våra australiensiska vänner Ivan och Sally kallade ”alcohol run”. Vi lärde känna paret under vår tid i Kina och de flyttade till Brunei ett halvår innan vi kom dit.

En Alcohol run innebar att vi åkte den halvtimmeslånga vägen till Kuala Lura, som ligger på den malaysiska delen av Borneo. Omkring tvåhundra meter in i landet fanns det en taxfreeaffär strategiskt placerad och där kunde vi köpa vad man kom åt. Utbudet var begränsat och vi fick enligt taxfreebestämmelserna bara köpa två flaskor samt tjugofyra burkar öl per person var fyrtioåttonde timma. Det var mestadels sprit som erbjöds, och man var tvungen att välja skruvkorksviner eftersom merparten viner med vanlig kork oftast var defekta. Vininköpen medförde med andra ord ett stort mått av planering och ansträngning, eftersom vi inte ville stå hemma vid grytorna och upptäcka att det tilltänkta vinet, som skulle förgylla måltiden, var dåligt. Därför var vi tvungen att alltid ha uppbackning så att detta inte skulle inträffa.

Blev vi riktigt desperata och inte hade möjlighet att åka till Malaysia, kunde man alltid kontakta The Milk Man. Att köpa förbjudna alkoholhaltiga drycker av denna ljusskygge kines var i paritet med att köpa droger. Innan vi fick direktkontakt med The Milk Man, var vi tvungna att bli introducerade. Ivan och Sally skickade en förfrågan till The Milk Man om oss. När vi sedan hade blivit godkända, kunde vi göra våra inköp och referera till våra vänner. The Milk Man hade ett litet utbud av diverse sprit, några ölsorter och omkring fem sorters vin från Australien och några Nya Zeeländska Marlboroughviner, alla i röd respektive vit variant.

Man gjorde sedan sin beställning och The Milk Man bekräftade och bestämde tidpunkt för överlämningen. För oss innebar det i allmänhet:
Not outside house. Security ask, no safe. Meet outside football ground. 8pm arrive.

Efter mörkrets infall kom The Milk Man smygande i sin Toyota. Han parkerade, hoppade snabbt ur bilen, och tog ur bakluckan fram ett par svarta påsar med det förbjudna innehållet. Sedan lämpade han skyndsamt över varorna till oss. Betalningen skulle helst vara i jämna pengar. Ett par hastiga blickar av affärsmässigt samförstånd utbyttes. Sedan hoppade mannen tillbaka in i bilen och körde från fotbollsplanen med skrikande däck innan någon skulle uppfatta vad som hade försiggått.

Vi var medvetna om att religionen i Brunei kunde få betydelse för vårt vardagsliv. Jag undrade också när vi flyttade dit hur de ekonomiska och sociala fördelarna i världens femte/sjätte rikaste land skulle ta sig i uttryck. Det visade sig dock att välfärden för genomsnittsbruneisaren inte alls var så påtaglig som man skulle kunna tro, och de har ganska modesta löner. De allra flesta satte dessutom sprätt på pengarna den första veckan och levde sedan på Gud/Allah vet vad, återstoden av tiden innan det återigen sa ”katjing” på kontot.

En gång var maken och jag på banken samma dag som lönen kom. Det var fullt av folk som hoovrade omkring i lokalen och vi fick vänta en evighet innan vi fick komma fram till kassan. Dagen därpå var vi tvungna att åka dit igen.

Vilken skillnad mot gårdagen, sa maken till kassörskan som satt mol allena i den i övrigt tomma banklokalen. Igår gick det knappt att komma innanför dörrarna.

Jamen sir, igår fick folk sin lön. Sedan sa hon med ett flin, idag är pengarna slut. Då behöver man ju inte komma hit!

Därför påminde mig framför allt tiden i sultanatet på Borneo ständigt om hur viktigt det är att kunna uppskatta det lilla i livet. Bruneisarna verkade vara fullt nöjda med tillvaron utan att behöva sukta efter de stora, vida önskemålen som kostade mycket pengar. De föreföll i alla fall på ytan, ha förmågan att kunna fånga upp saker och göra dem värdefulla. Bruneisarna var sociala och de är nog de mest chosefria och vänliga folk jag har träffat på. Man pratade på ett okonstlat och lättsamt sätt och det kändes som om man känt varandra sedan länge.

Däremot gillade de inte att jobba och deras definition av arbete är att tillbringa tid på arbetsplatsen. Om man däremot presterar något eller inte, är fullständigt irrelevant. Desto mer tycker de om att äta. De äter mycket och ofta. Har de tid mellan de olika måltiderna så åker de till stranden med sin frysväska, kanske går de på bio, äter popcorn och dricker kopiösa mängder av läsk, mekar med bilen och åker raggarrundor för att prova det senaste meket. Sedan är det dags att äta en Nasi Katok för en dollar, innan det är dags för den riktiga middagen.

En av bruneisarnas stora intresse är bilar. Det är på det hela taget en riktig raggarnation. Allt från His Majesty, Sultan Hassanal Bolkiahs femtusen bilar på Istana, så är även svenssonbruneisaren biltokig. De statsanställda får räntefria lån till bilinköp och man kör sin dyrgrip till den brakar ihop. Innan dess mekas det. Bilarna finns av de mest möjliga och omöjliga varianter, som förmodligen skulle få många av de mest inbitna svenska hobbymekare att häpna. Avgasrör läggs till. Motorljud förstärks och vingar av de mest groteska slag monteras på. Kan man tänka sig en elegant Lexus med en fet vinge på baken? Inte gärna, men i Brunei finns de. Fred, killen som ägde cafét där maken köpte sitt lunchkaffe varje dag, hade en Volkswagen Scirocco Turbo. När maken frågade Fred varför den brummade så högt, förklarade Fred med en stolt min att han hade monterat in ytterligare en turbomotor i sitt vrålåk.

Nu har jag lämnat Brunei och jag har avslutat ännu ett kapitel i mitt livs flytthistoria. ”Välkommen till Sandlådan” skrev Maria Swedenhov, SWEA Mellanöstern, när jag tog kontakt med henne, och det är otvivelaktigt naturen som jag kommer att sakna allra mest från tiden i Brunei (förutom vännerna). Till saken hör att jag inte generellt är en naturmänniska; storstad, kultur och puls ligger mig närmare om hjärtat. Men jag har alltid tyckt att tropikerna är något alldeles speciellt.

Delar av det bruneiska djurlivet är jag glad att slippa; kungskobran (just överkörd) som maken höll på att snubbla över när han var ute på joggingrunda, krokodilerna med sina pliriga ögon och urtidsrustning till hud som man kunde se när man var ute på båttur, eller den krokodil som i sin vilda jakt på ett vildsvin, hade blivit överkörd på motorvägen tillsammans med sitt byte. Jag kommer inte heller att sakna sandflugorna som fanns på vissa av stränderna, och definitivt inte alla de grå små ettriga aporna som fanns överallt och som ibland kunde bli aggressiva och jaga en med fräsande käftar.

Det jag kommer att sakna nu när jag i likhet med Ture Sventons gode vän Herr Omar är bosatt i den Arabiska öknen, eller ”sandlådan”, är enligt min ringa mening själva djungeln, tropikerna. Den söta doften av tät grönska, det alldeles speciella ljuset som letar sig genom vegetationen ner till dunklet på marken, och ljudet av varelser vars namn jag inte känner till. De magnifika åskvädren vars like man inte upplever på andra ställen än i tropikerna, och som kan få håret på till och med den största åskfantasten att lägga kudden över öronen. Att se molnformationerna som sakta gled förbi på låg höjd så att vi nästan kunde ställa oss på tå på balkongen och nudda de vita tingestarna med händerna. Kontrasten till sanden, alla de brunbeigea schatteringarna i ökenlandskapet där den mesta grönska är planterad, är stor. Men mycket av den har sin inneboende skönhet och är nog inte sämre än den tropiska. Bara annorlunda.

Molnen utanför balkongen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Molnen utanför balkongen

Tropiskt regn från balkongen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Tropiskt regn från balkongen (som en vägg av vatten)

Alkoholförbudsskylt; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Alkoholförbudsskylt på en restaurang

Krokodilvarningsskylt på yachtklubben; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Krokodilvarningsskylt på yachtklubben

Apskylt med apa; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Apskylt med apa som just avslutat en påse chips

Apor; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Apor

Apa på elledningen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Apa som klättrar på elledningen

King Cobra på gatan; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

King Cobra på gatan, november 2016

Processionen som firar sultanens 50 år på tronen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

His Majesty Sultan Hassanal Bolkiah under processionen som firar hans 50 år på tronen i en av de 5000 bilarna