Network Menu

Mis betraktelser: Kommer flyttlasset?

På spaning efter de egyptier som skulle leverera

Text och Foto: Mi Karlsson Bergkvist, SWEA Mellanöstern

Här fortsätter Mi Karlsson Bergkvist sina reflektioner över hur det är att flytta mellan olika världsdelar.

Läs Mis andra betraktelser >>>

(Författarens klausul: Inledningsvis vill jag framhålla att mina betraktelser, oavsett land, inte vill kritisera varken landet eller personerna jag beskriver. Det hela handlar om att se hur det fungerar i olika länder och återge detta utan att lägga några värderingar i detta.)

Vi började sakta men säkert få i ordning hemma. Frakten från Brunei hade kommit och de få saker som vi valt att ta med oss var instuvade i garderober och förråd. Nu väntade vi på att få möbler från Marina från Göteborg som bor i centrala Abu Dhabi. Hon hade en mängd möbler som hon inte själv behövde och vi var tacksamma mottagare. Redan dagarna innan hade Marina förberett flytten, tömt hyllor och lagt undan skorna som stod på skoställen. Nu skulle de fraktas till oss i Al Zeina.

– Jag har pratat med min flyttkontakt, berättade Marina på telefonen. Han heter Mostafa och jobbar på Nefertiti, flyttfirman helt nära oss som jag pekade ut när ni var här. Mostafa är inbokad till klockan tolv på torsdag. Han har en stor och en liten bil, men jag har bett honom att ta den stora eftersom det rör sig om en hel del skrymmande saker.

Torsdagen kom. Redan långt innan lunch purrar det i telefonen. Det var Marina som ringde.

– Jag har nu talat med Mostafa och han kan inte komma själv, utan skickar en släkting som ska göra jobbet. Han heter Adnan och han pratar hyfsat bra engelska. Mostafa och jag har gjort upp om ett pris, men det är mycket möjligt att Adnan kommer att testa och begära mera pengar än det vi har avtalat. Du får försöka vara lite ståndaktig och säga att priset redan är uppgjort med Mostafa.

Jag bekräftade detta. Vi lade på i väntan på att Adnan och hans killar skulle dyka upp hos Marina. Någon timma senare satt sonen och jag och förhandlade pris på IKEA-soffan XXX hos en granne när det åter ringde i fickan.

– Mustafa ringde och sa att bilen har gått sönder och att de inte kan leverera idag. Kanske på lördag, madam. Jag svarade att lördag is nice, men det måste bli gjort idag, och bad honom att försöka fixa fram en annan bil. Han skulle göra sitt bästa, sa han. Det som var positivt var att han säkert bekräftade priset på leveransen, så Adnan ska inte ha något mer än det. Om du vill ge någon dricks så är det upp till dig, men gör då klart för honom att du vet att priset är bestämt, men att du lägger till en extra summa för att du tycker att de gjort ett bra jobb. Det skadar inte att vara tydlig i sådana här sammanhang.

Jag sa att det verkade bra och försökte i mitt stilla sinne nedkalla den strama återhållsamhet som krävs för att inte falla in i vår naiva svenska aningslösa hejsan-svejsan-mentalitet, där alla är goda och snälla Karl-Bertil Jonssonpersonligheter ända in i själen. Här i UAE gäller det att vara på sin vakt, förhandla priser och inte betala en dirham mera om man inte var nöjd. Det är en kunskap som man måste bära med sig om man inte vill bli skinnad inpå sista öret.

– Jag är nu ute på gatan, fortsatte Marina, för att se om jag kan hitta en annan bil som kan köra sakerna till dig. Jag återkommer.

Vi lade på och jag återgick till att sitta in mig i IKEA-soffan hos min irländsk-indonesiska granne. Ett ögonblick senare hade jag bestämt mig för att slå till, och medan jag gick tillbaka hem genom det sandfärgade bostadsområdet, tänkte jag på hur bra soffgruppen skulle komma att göra sig med möblerna från Marina. Möblerna som skulle göra en uppdykning så snart hon eller Mustafa lyckats hitta ett lämpligt fordon för vår frakt, in shallah.

Sonen och jag hann knappt stänga dörren därhemma innan det ringde på nytt.

– Nu säger Mustafa att han kanske kan komma klockan fyra. Jag frågade om det hade reparerat bilen eller hittat någon annan, och då sa Mustafa att den stora vanen kanske inte var så trasig som de hade trott från början. Four pm, is that good for you madam? Ja, four is fine, but three pm is even better. Ja, vi får se vad som händer.

Jag skrattade och sa att jag inte alls var förvånad över hur allt detta fortlöpte. På det hela taget hade jag blivit förvånad om allt hade fungerat som det var tänkt från början.

– Jag har i alla fall avbokat alla övriga aktiviteter den här eftermiddgen, avslutade Marina, så nu känner jag mig i alla fall lite lugnare.

Sonen och jag slog oss ner vid det några dagar gamla matbordet för att äta lunch. Jag skickade ett meddelande till maken att sofforna hos Irländsk-Indonesiska Evieta skulle göra sig fint framför vår teve, och han tyckte att vi skulle slå till. Medan sonen och jag mumsade på våra smörgåsar, bekräftade jag på samma gång köpet med Evieta och fick kontakten till hennes flyttgubbe. Trots förmiddagens debacle med Mustafa och Nefertitiflytt, så levde jag i den fasta förhoppningen om att kunna få alla möbler på en och samma gång denna dag innan helgen tog vid.

Jag skickade ett meddelande till Asif som var Evietas flyttkontakt. Jo, det skulle inte vara några problem att få sofforna och fotpallen levererade från E-Block till C-Block. Evieta sa att flytteriet inte skulle behöva kosta mer än 100 dirhams. När jag frågade hur mycket det skulle gå på, kom det genast ett svar:

– 150 dirhams.
– Jag har hört att andra har betalat 100, svarade jag och berömde mig själv för min ståndaktighet att inte genast svenskmesigt gå med på det femtio procent högre priset.

Men naturligtvis skulle jag inte komma undan så enkelt.

– Går sofforna in i hissen? blev svaret. Jag talade om måtten på den största soffan: – I’m sending 2 or 3 guys also they will protect. If fit then make 125.

När jag frågade hur mycket det skulle kunna gå på som mest, möttes jag av den ”kinesiska tystnaden”. När en kines inte vill svara så blir det knäpptyst i andra ändan. Asif gjorde likadant och istället frågade han när vi ville ha möblerna levererade.

– Nu med en gång? Frågade jag. Skulle det kunna vara möjligt?
– Wait. Checking.

Och sedan inföll den där tystnaden igen. En timma senare skickade jag ett nytt meddelande och frågade Asif om han fått något besked.

– They there from 9am. I think now finished.

Min egna inbyggda Google translate översatte detta till att hans kollegor varit på ett annat flyttarbete från klockan nio denna torsdagmorgon och nu kanske hade avslutat sitt jobb. Jag svarade att detta lät lovande, och väntade ivrigt på ett svar om att de var beredda att gå till Evieta i E-block och hämta sofforna.

Ny tystnad. En ytterligare väntan i en timma, innan jag åter fattade telefonen och frågade om när de kunde tänka sig att utföra mitt flyttarbete. Lite skolpojksaktigt dök det i telefonen upp två interiörbilder från en okänd lägenhet. Asif ville uppenbarligen redovisa ett väl utfört arbete hos den andra kunden. Han bifogade också texten att hans kompanjoner nu var klara och att han behövde en pickupadress.

På samma gång som sofforna var på väg från Evieta till oss i C-block, ringde Marina för att bekräfta att nu minsann hade hon några flyttkillar rumstrerande omkring i lägenheten med gästsängar och andra möbler som skulle med.

– Han talar inte så bra engelska men vi får tar det som det kommer. Jag hoppas att han hittar ut till er.

Nu skulle alla dyka upp samtidigt, konstaterade jag, och var nöjd att det verkade som att allting skulle ordna sig.

Något senare ringde Evieta och sa att hon just fått ett samtal från Asif. Han och kollegorna stod nere i vestibulen och kom inte in, eftersom vakterna vägrade att släppa in dem. Skulle jag kunna gå ner och försöka få dem insläppta? De fick komma in till slut, efter att vakterna försäkrats om att de tre personerna med sofforna hade ett ärende i byggnaden, och snart var lägenheten försedd med två soffor och en fotpall.

Just då flyttmännen skulle gå så ringde lyckligtvis telefonen. Jag svarade och stoppade på samma gång händerna i fickan där jag hade mina 125 dirhams. Medan jag pratade, räckte fram sedlarna till mannen som föreföll vara chefen för uppdraget. Jag gav inte flyttmännen någon chans att begära ytterligare pengar, oavsett om de hade varit tvungna att bära möblerna uppför trapporna eller ej. De såg lite buttra ut när de travade bort mot ytterdörren, men jag låtsades som jag inte såg och fortsatte mitt telefonsamtal. Telefonsamtalet var Marinas flyttkarlar som ringde för att dubbelkolla adressen. Den som höll i luren pratade begripligt då det höll sig till de inledande fraserna, men sedan blev det svårare. Till slut skrapade det till och en annan röst uppenbarade sig på andra sidan. Denna person talade mera begripligt och vi stämde av det nödvändigaste.

Det dröjde. Vi väntade. Mörkret började så sakta sänka sig över Al Zeina och jag gick mellan soffgruppen och fönstret, dels för att sitta in mig i de nyförvärvade pjäserna, och dels för att hålla utkik efter egyptierna som snart skulle komma för att ytterligare förgylla vårt hem. Oväntat längre tid senare ringde det på nytt. Det var flyttmannen:

– What is your address, madam?
– Al Zeina, Block C1, apartment 605.
– Okay. Block C1.
– Yes.
– Apartment 605?
– Yes.

Till slut visade det sig att de stod i lobbyn och på samma sätt som med soffkillarna så ville inte receptionen släppa in dem. Det blev tyst ett ögonblick och sedan kom en ny röst i luren.

– Hello madam. Is this apartment 605?

Jag bekräftade att så var det, och mannen som var security sa att Kidmah, fastighetsbolaget, inte tillät leveranser efter klockan fem på eftermiddagen. Egyptierna var tvungna att komma tillbaka en annan dag med våra möbler tack, eftersom det redan var försent idag.

– Jag visste inte om denna regel, svarade jag, och de var dessvärre försenade från stan. Finns det ingen möjlighet att de skulle kunna få leverera ändå? Det är bara ett par små saker.

Jag korsade fingrarna i byxfickan och tänkte på den dubbla gästsängen och den stora fåtöljen som stod på flaket. Vi pratade en rejäl stund utan att vakten gav med sig en endaste liten tum. Till slut föreslog han att jag skulle komma ner så att vi fick tala om saken direkt. Jag slank i mina Birkenstock och travade ner till receptionen. Vakten hade försvunnit och jag vände mig till receptionisten som satt och hukade bakom sitt skrivbord. Jag förklarade vår prekära situation. Bakom mig stod också egyptiern som var chef för vår flytt; en kraftig man med milt ansikte som otåligt väntade på besked om hur det skulle bli.

– Jag visste inte att man måste få leveranserna innan klockan fem, sa jag och försökte så gott det gick dölja min desperation över att få tillåtelse till flyttmännen att få bära upp våra saker.

Kidmahreceptionisten sa gång på gång att hon nog skulle vilja ge mig tillstånd men att det inte var i hennes makt att göra det. Egyptiern stod tyst bakom mig. Jag pressade henne alltmer och till slut tog hon fram en skylt och tryckte den under näsan på mig.

– Ring det här numret och prata med security. De kanske kan hjälpa dig. Nej förresten, gå dit direkt. Deras kontor ligger bredvid vårt, i garaget.

Hon gjorde en svepande gest med handen och jag tänkte i mitt stilla sinne att den förmodligen också avslöjade att hon ville bli av med mig.

Jag tackade för hennes hjälp och började gå mot Kidmahs kontor i huset bredvid. Den kraftige egyptiske flyttmannen följde mig hack i häl. Jag sköt upp den mörka dörren till säkerhetsvakternas högkvarter och vi klev in. Därinne, i ett rum utan fönster, satt ett tiotal män framför teveskärmar som visade säkerhetskamerorna i området. Några åt sin middag studerande bilderna som flimrade förbi, andra samtalade med varandra. När vi kom in tittade ett par av dem lojt bort mot vårt håll.

Jag hade bestämt mig för att köra samma ursäktande approach som tidigare, eftersom jag trodde att detta var det bästa sättet att få min vilja fram. För tredje gången förklarade jag mitt ärende och bad jag vet inte hur många gånger om ursäkt för att jag inte hade fattat att leveranserna ska ske innan klockan fem. En liten grupp om tre vakter debatterade sinsemellan. Jag bedyrade dem att det inte skulle hända igen när jag nu visste reglerna, men skulle det möjligen gå att helt snabbt få göra en avlämning av de mycket få och små saker som den egyptiske flyttmannen hade kommit med. Nytt mummel de tre emellan. Sedan sa den som var chef:

– Hur mycket är det?
– Bara några få saker. Fyra, fem kanske, på sin höjd.

Min kraftige flyttvän tog då till orda och förklarade på arabiska hur mycket det var. Vakterna lyssnade uppmärksamt, ställde några frågor och fortsatte att lyssna. När diskussionen var slut vände sig chefsvakten till resten av rummet för att stämma av den slutgiltiga domen över vår last. Sedan, utan att ge något klart besked, ställde en av männen ifrån sig sin kaffekopp, kollade att han hade sina nycklar, och började gå mot dörren.

– Är det okej? Frågade jag och vänd mot chefsvakten.

Han nickade till svar. Jag bugade mig, tackade tusen gånger för hjälpen och medan jag gick ut genom dörren, intygade jag en sista gång att detta givetvis aldrig skulle upprepas igen. Sedan gick vi tillbaka till flyttrucken alla tre. Egyptiern vinkade på sin kompanjon att köra fram bilen. Vakten övervakade hela processen från det att sakerna lastades från flaket, in i hissen och upp till våning sex. Han såg också på när den store egyptiern själv tog ena sänggaveln uppför trappan i lägenheten och hur han sedan med en enkel rörelse svingade upp den stora fåtöljen på huvudet och travade upp med den utan att tyngden verkade att bekymra honom nämnvärt. Medan han fortsatte arbetet med att sätta ihop gästsängen, bar hans kompanjon in resten av sakerna och satte dem på plats.

Utanför fönstret var det mörkt. Efter det att allt var inne och uppställt, kändes det faktiskt som början till ett riktigt hem. Egyptierna torkade svetten ur pannorna och frågade försiktigt om de måhända kunde få lite vatten. Innan de gick försåg jag dem med både vatten och en extra summa för sina ansträngningar. Den kraftige förmannen hade ju dessutom varit delaktig i att få lasta av sakerna, trots Kidmahs regler. De bugade båda två när de gick ut genom dörren och så försvann de iväg i det arabiska kvällsmörkret. Jag skickade ett meddelande till Marina om att allt nu var levererat och berättade kort om Kidmahs krumbukter.

Sedan satte jag mig i den nya soffan och tittade på alla de saker som hade kommit. Det hade varit en bra dag. I slutändan hade allt blivit levererat och vi hade tagit ännu ett steg närmare mot att få lägenheten att kännas som ett riktigt hem. Vårt hem. Vårt eget hem i Abu Dhabi.

Marina Brolin; Foto: Privat

Marina från Göteborg, som hjälpt Mi
Foto: Privat

Mi i öknen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Mi i öknen

På ökensafari; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

På ökensafari

Sonen Simon och maken Lars på ökentur; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Sonen Simon och maken Lars på ökentur

Sonen Simon på tur i öknen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Sonen Simon på tur i öknen

Abu Dhabi nära Mis hem; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Abu Dhabi nära Mis hem

Det byggs överallt i Abu Dhabi; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Det byggs överallt i Abu Dhabi

Kamel i öknen; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Kamel i öknen

Marina Mall Abu Dhabi; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Marina Mall Abu Dhabi

Den stora moskén i Abu Dhabi; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Den stora moskén i Abu Dhabi

Stranden Abu Dhabi City; Foto: Mi Karlsson Bergkvist

Stranden Abu Dhabi City