Network Menu

Tillbaka till Sverige — mitt i Corona-tider!

Text och foto: Kerstin Dahl, SWEA Stockholm
(Kerstin är redaktör för SWEAs medlemstidning Forum)

Det har gått ganska exakt åtta år sedan min man Anders fick erbjudande om utlandstjänst via sin arbetsgivare Saab och vi beslöt oss för att flytta ut. Våra döttrar, då tretton och sexton år, skulle fortsätta sin skolgång utomlands och jag skulle säkert kunna hitta på något.

Sommaren 2013 gick flyttlasset till Singapore, där vi fick fyra helt fantastiska år. Därefter följde tre år i Indonesiens huvudstad Jakarta, dit vi kom sommaren 2017.

Christine, vår äldsta dotter, flyttade hem till Sverige i januari 2017 för fortsatta studier och följde inte med övriga familjen. Vår yngsta dotter Maria flyttade med oss till Jakarta och avslutade sedan sin gymnasieutbildning på high school där under våren 2019. Sedan flyttade även hon ifrån oss för att påbörja nya studier i Storbritannien.

Det blev påtagligt tomt i vårt hem efter att döttrarna flyttat, det måste jag erkänna.

Anders reste en del, både i och utanför Sydostasien, i synnerhet under det sista halvåret i Jakarta. Kvar blev jag, men inte helt själv; vår fina gatuhund Foxy som vi adopterat i Singapore fyllde dagarna med promenader och sällskap, om än lite gammal och trött. Även Marias indonesiska gatukatter, Fred och George, som kom till oss vid tre månaders ålder, ville gärna spinna i mitt knä eller trampa runt på min laptop.

I samband med flytten till Jakarta minskade mitt umgänge en hel del. Jag saknade mina SWEA-vänner väldigt mycket. SWEA finns inte i Indonesien då det bor så få svenskar där. Det finns istället en nordisk förening – Nordic Club Jakarta – som jag engagerade mig i. Men umgänget med de nya vännerna var inte alls lika regelbundet som med Sweorna i Singapore.

En stor bidragande faktor till att man inte träffas särskilt ofta var och är trafiksituationen i Jakarta, en otroligt övertrafikerad stad där man lätt hamnar i stillastående köer. Man drar sig helt enkelt för att förflytta sig alltför långa sträckor. Därtill höga luftföroreningar som gör att man ogärna vistas utomhus. Under de tre åren i Jakarta tog jag mig ibland till Singapore, en knappt två timmar lång flygresa, för att hälsa på vänner och besöka läkare. Det blev också några extra resor hem till Sverige under den här tiden.

Anders uppdrag i Jakarta skulle ta slut under sommaren 2020 och i december i fjol började jag planera för vår flytt tillbaka till Sverige. I synnerhet för våra nya familjemedlemmar Foxy, Fred och George. Det krävs en hel del veterinärundersökningar och rabies-tester när man ska frakta hem husdjur från ett så kallat icke-listat tredje land, där rabies-situationen bedöms vara okontrollerad eller omöjlig att bedöma. Indonesien är ett sådant land.

Jag flyttade hem till Sverige i en första etapp i början av mars. Planen var att jag skulle återvända till Jakarta i mitten av maj för att slutföra packningen av vårt bohag. Corona-viruset var nu känt i världen, men några speciella restriktioner hade ännu inte vidtagits. Det gick fortfarande att resa fritt.

Vilken lycka att få umgås med vår äldsta dotter Christine igen! Jag hann också träffa en av mina bästa vänner från tiden i Singapore, Carina, innan hon skulle återvända tillbaka dit.

Men snart började varningarna och restriktionerna runt viruset komma över oss: ”Håll avstånd, tvätta händerna, ta personligt ansvar” och så vidare. Världen har en pandemi och coronaviruset fick namnet Covid-19. Ett nytt kapitel i världshistorien.

Människor började isolera sig i rädsla för det oberäkneliga viruset. En del blev allvarligt sjuka och avled, medan andra bara fick milda symptom. Sjukvården gick på knäna och ingenting var sig längre likt.

Jag, som nyss kommit hem igen, såg ju fram mot att träffa mina vänner och inte minst Sweorna i min nya avdelning Stockholm. Men av detta blev inget. Läget förvärrades världen över. I Sverige stängdes gymnasie- och högskolor och studenterna fick sköta sin undervisning online. Yrkesverksamma råddes att arbeta hemifrån om möjligt, undvika kollektivtrafiken och de äldre skulle helst stanna hemma.

Min yngsta dotter Maria kom hem från Storbritannien. Hennes universitet stängde också för att istället ha online-undervisning. Maria flyttade in hos storasyster Christine, som hade samma situation. I början av april kom även Anders hem. Hans arbetsgivare tyckte det var för riskabelt att befinna sig i ett land med bristfällig sjukvård.

I Sydostasien är det vanligt att expats har anställda som sköter om hem och trädgård. Ofta har man också chaufför. Så hade vi det också. Vår hushållerska i Jakarta, Ibu Suyem, fick nu sköta om huset och våra husdjur på egen hand. Hur länge visste vi inte, och det kändes jobbigt. Vi hade kontakt med henne flera gånger i veckan för att höra hur både hon och våra djur mådde.

Min planerade återresa till Jakarta i mitten av maj blev alltså inte av. Vi beslöt att Anders skulle åka tillbaka själv för att ta hand om vår flytt. Det kändes tråkigt att behöva inse att jag inte skulle få ta ett personligt farväl, både av Ibu Suyem och övriga. Men det var inget att göra något åt.

April, maj och juni tillbringade vi växelvis i vår lägenhet i Danderyd och i vårt fritidshus på Rådmansö. Stugan där blev mitt andningshål på något vis.

Vi isolerade oss gärna med skogen och Norrtäljeviken inpå knuten. Men vårt huvudbry att få hem vårt bohag från Jakarta började göra sig påmint. Efter godkänt PCR-test kunde Anders till slut resa tillbaka, veckan efter midsommar. Jag försökte så gott jag kunde med att hjälpa honom att flytta och packa via FaceTime istället.

De tänkta tre veckorna som detta skulle ta, blev istället sex(!) veckor på grund av diverse problem med våra husdjurs resor till Sverige. Allt som varit bokat och klart med djurtransporterna var plötsligt inte alls klart. Första veckan i augusti fick jag till slut hem både man, hund och katter. Det blev många nervösa stunder under dessa veckor vill jag lova. Att befinna sig på andra sidan jorden och inte kunna göra något kändes aningen övermäktigt.

Överlag tycker jag ändå att hemkomsten har känts ganska bra. Även om jag har saknat möten med vänner till följd av pandemin. Visst har väl humöret svajat lite ibland, men det har inte varit alltför jobbigt. Vi får istället känna oss lyckligt lottade i familjen eftersom ingen har varit sjuk. För min del är jag nu i Sverige på heltid – för denna gång. Anders har en liten tid kvar i Sydostasien under resten av året. Döttrarna är vuxna och har sina egna liv.

Jag gläds åt sällskapet av vår ”Singapore special”, gatuhunden Foxy.

Jag är oerhört glad över att vi tog chansen att få uppleva några år i andra länder och ångrar mig inte en sekund. Att bo i ett ständigt tropiskt klimat kan upplevas som en önskedröm för många, men jag känner mig ganska mätt på det nu. Jag har njutit av den svenska våren och sommaren och nu av underbara färgskiftningar i naturen när hösten gör sitt intåg.

Men vem vet, det kanske inte kommer att kännas lika roligt när novembermörkret infaller.

Kerstin flyttar

Kerstin flyttar

Kerstin flyttar

Kerstin flyttar

Kerstin flyttar

Kerstin flyttar